Urmodern, åttiofem år gammal, fick ett telefonsamtal. Det var en engelsktalande herre som uppträdde artigt och utgav sig för att vara bankman och meddelade att det hade blivit något fel på hennes bankkonto och han ville hjälpa henne. Han behövde bara att hon skulle ge honom sitt kontonummer.
Nu hade ju mammas väninna blivit lurad på pengar på just det sättet av någon engelsktalande herre för någon dag sen så min kära mor tänkte inte låta sig luras av en sådan bedragare och fick en humoristisk snilleblixt och tänkte att ”Lögn skall med lögn fördrivas”. Så hon lät honom tro att hon var tacksam och sa ”Oh, it’s veeery kind of You. But I have had contact with the Police and they will help me.”
”Oh no”, svarade mannen då, ”the Police can’t help You. The bank is the only one who can help.”
”Oh Yes”, sa min moder. ”I know that very well. And that’s why I called the Police. And they will come very soon, any minute, and help me to the bank.”
Mannen slängde snabbt på luren. Och mamma ringde polisen.
