Vi är vana att kunna ta på det vi gör. Att kunna peka på vårt arbete, våra fysiska eller digitala varor och tjänster som vi levererar. Vi är vana att prestera på träningen och se resultat på musklerna. Det vi gör syns eller märks för oss själva o vi känner oss nöjda. Tillfredsställda.
Nu ska vi plötsligt göra nåt som vi inte själva kan beräkna effekten av. Vi ska avstå så mycket fysiskt. Den som är sjuttio och över det ska hålla sig isolerad - på avstånd från andra - för att inte bli smittad. Vi andra ska vara restriktiva. Tänka på att inte umgås tätt, gärna också hålla oss mer isolerade, åtminstone hålla avstånd.
Vi kan inte se hälsoeffekten för vi har inte facit och det frustrerar oss. Vi vill kunna se resultat av vår gärning. Vi vill ha direkt belöning. En liten klapp nånstans i hjärnan som ger oss goda hormoner. Att vi varit bra.
Men alla vi som håller oss tillbaka, följer restriktionerna, vi gör något bra i en svår situation även om vi inte får endorfiner av det. Och - vi vinner liv.
