Jag vet inte när den där flugan kom, den där uppläsningen av vad den kommande middagen innehåller. Första gången jag råkade ut för en servitör som plötsligt stod vid bordet och liksom såg halvt frånvarande ut, halvt drömsk, kände jag mig generad. Förväntades vi applådera? Eller var det ett rabblande av ingredienser för att vi skulle säga till ifall det var nåt vi inte tålde? Eller skulle vi få känslan av extremt exklusiv mat? Varje gång det händer, jag känner mig fortfarande generad.
Men i kväll, när jag stod där igen med Alvedon i kroppen o skalade o hackade o fräste o kryddade - då tänkte jag på hur fantastisk min mat var. Så:
Här serveras glänsande svartris, kokt till al dente, med smörstekta muskotbeströdda morotsslantar och gyllene curryfrästa kuber av gulbetor, fint skuren gul lök och pressade vitlökar kyssta av salt och svartpeppar. Som en varm famn att vila i omslutes rotsakerna av grädde.
Svartriset och den gyllene rotsaksmagin serveras på vit tallrik för optimala färgkontraster.
