Jag har aldrig skrivkramp. Säg åt mig att skriva, ge mig en kvart, du får en text. Jag tror skrivkramp handlar om prestationsångest och det brukar jag inte ha i förhållande till just skrivande.
Författarskapsdepression är en annan sak. Och den har jag drabbats av flera gånger. Meningslöshetskänslan. Varför hålla på? Vem ska läsa? Självanklagelser inför lusten. Vad är den värd?
Första gången författarskapsdepressionen grep mig var när jag skrev Brodersbrevet. Mitt i arbetet övermannades jag av för många minnen på samma gång och det som förut gett mening gav mig tomhet. Inombords, en blank utmattning. Så småningom ny energi och boken blev färdig. Kanske jag bara behövde vila.
Efter Brodersbrevet dök jag in i nästa emotionellt krävande bok; stanna hos mig tills barnet är fött. Jag var stolt och glad att än en gång fått ner på pränt det jag ville ha sagt.
Och sen. Bokmässan. Det hände nåt där. Kanske var det hoppet om att nå ut som dog. Jag vet inte. Men efter mässan tog det i alla fall stopp.
