Det är inget fel på människorna, inte fel på busschauffören och inget konstigt i trafiken. Det är inget fel på vädret, inget märkligt med grönskan eller den klara morgonluften. Det är bara jag. Tunnhudad efter en veckas människointensivt arbete. Och pendlandet.
Allt stör mig. En parfymdoft, bläddrande i en tidning och en alldeles fantastisk håruppsättning med tillhörande kaxiga örhängen. Allt detta som vanligtvis får livet att lyfta en aning irriterar mig nu istället.
En gubbe som sätter sig framåtlutat. Kan han inte sitta normalt? En kvinna som sitter och borstar damm från sina kläder. Måste hon? En kille som stänger till sin väska med tryckknappar som ljuder. Är det nödvändigt? Och den där håruppsättningen, måste den klias i? Kan inte alla bara sitta still och vara osynliga och inte ljuda och inte lukta parfym?
Mina skyddande lager är tunna. Hinner inte spänstas till. Jag tar in för mycket. Det är nu jag måste hjälpa mig själv.
Visualiserar. Om tio timmar är jag hemma igen. Kraftplatsen.
