Att ha lämnat men inte vara lämnad. Att vända ryggen, ändå bli uppsökt. Att ha ändrat riktning, ändå minnas. Att komma ihåg det goda, det härliga. Sammanhanget. Som i en annan värld, en annan tid, en del av mitt liv.
Jag hör mig själv säga till en man jag inte träffat på många år att jag lämnat Gud men att han inte lämnat mig. Att jag befinner mig i periferin men kanske nån dag närmar mig igen. Tänker då att denne Gud kommer stå där, sitta där, och kanske ligga på mitt överkast och prata med mig.
Men nu, jag vandrar medveten om att jag ser åt annat håll. Inte bryr mig, inte ger uppmärksamhet och inte anstränger mig för en relation. Den finns ändå. Inget jag behöver förtjäna, sträva efter och inget att fundera på.
Jag andas, tänker, skapar. Är med mina nära, längtar efter dem långt bort. Vet vem jag kan vända mig till när jag behöver tröst, kraft, uppmuntran. Vem som kommer bistå i vilken situation. Familjen, mina barn, andra vänner, kanske nån som tänker just på mig. Gud i sin bästa form.
