Att leva med någon och satsa allt för att sen montera ner metodiskt när allt börjat rasa tar på krafterna. Ger förhoppningsvis ny kraft till nytt liv. Men ändå. Reflektionstid behövs. Och distansen. Både i tid och rum.
När jag skilde mig första gången, då från barnens pappa, var allt kaotiskt. Vi kunde inte tala med varandra. Idag kan vi med glädje fira barnens födelsedagar ihop, uppskatta varandras framgångar och delta lite flyktigt i varandras motgångar. Vi går ut och fikar ett par gånger om året o stämmer av.
För drygt ett år sen skilde jag mig. För andra gången. Det var sorgligt. Inte just själva skilsmässan utan att förhållandet var sådant att det måste leda fram till en separation. Relationen hade startat dramatiskt, förblev sådan, och lämnade efter sig tankarna i ett virrvarr.
När jag slutligen landat i att det var så det måste vara kom tankarna på min första skilsmässa upp i tankarna igen. Och den började jag bearbeta parallellt med den andra.
Jag processar kärlek och separationer.
