Det är nu tre månader sen vi fick det första bekräftade coronafallet i Sverige. Tre månader. Tiden går. Den ena dagen läggs till den andra, vecka på vecka och månad efter månad. Och vår nya livsföring kommer behöva hålla i sig länge till. Hålla avstånd, hålla ut och hålla ihop.
Här i trappen har en granne satt upp en lapp om att han gärna hjälper dem som behöver med att handla mat och medicin. Och jag har lämnat mitt nummer till damen på första våningen som är riskgrupp genom sin ålder.
Jag tar bilen då o då till Norrtälje och hälsar på Mor. Hon är åttiofem år o mycket medveten. Vår rutin är ungefär så här: jag parkerar utanför hennes bostad, ringer henne, hon kommer ut, luftkramar, vi sätter oss i varsin ände av en parkbänk och pratar, vi går en kort avståndspromenad. Sen går hon upp till sin lägenhet. Jag passar på ibland att handla lite mat, ställer kassen utanför hennes dörr, ringer på, ställer mig ett par meter ifrån. Så avhugget liv men ändå något. Allt blir en vana. Och tiden går.
