Det är ett passande stilgrepp SVT tagit i sin dokumentär om surrogatbarn. Den första bilden är i stora versaler - VI SKA HA BARN. Ja, ordet barn är i större teckenstorlek. Som en fixering. En protest mot det som livet inte skänkt.
Ja, livet är riktigt orättvist och alla har inte samma
förutsättningar och samma tur. Men det betyder ju inte att det man längtar
efter ska man ta sig hur olämplig situationen än är.
Det äldre paret, som är i 70-årsåldern när surrogatprocessen
börjar, följs i serien. De blir tvillingföräldrar. Att de inte kan förstå att
tiden gått. De kommer troligen inte kunna stödja barnen tills de är vuxna.
Detta påstående är inte ålderism. Det är realism. Visst,
unga föräldrar kan råka ut för sjukdom och för tidig död men generellt spelar
ålder stor roll för överlevnad.