Ikväll håller ljuset sig kvar längre än någon annan kväll detta år. Sommarsolståndet – den tjugonde juni år tjugohundratjugofyra.
För
första gången på mycket, mycket länge går jag ut för att plocka blommor. Det är
tyst och svalt ute. Nästan inte en människa. Till en början känns det ovant att
leta blommor men strax blir det rofyllt och meditativt att vandra sakta och
söka med blicken i ängsgräset.
Från
min barndom minns jag att det fanns många blommor runt midsommar – smörblommor,
skogsstjärnor och andra spröda växter i de småländska dungarna, men här och nu
tycker jag det verkar tunt. Så jag plockar det som finns. Rödklöver, en stor fläderblomsklase,
några grässtrån från gammelskogen här utanför och så några gula mästerverk som
jag inte vet namnet på.
Efter
en timme står allt i en vas på bordet, redo för midsommar med min Mor i morgon
som reser hit med färdtjänst från Norrtälje. Om blomstret i vasen mest klassas
som blommor eller ogräs vet jag inte. Jag vet bara att allt är lika vackert.