Det är inte alla Sommarpratare som på slutet säger ett
genuint tack för att vi har lyssnat. Men Ann Heberlein gör det. Det är så fint.
Man hör att det är äkta tacksamhet och inte artighet.
Hon verkar vara en av de få pratare hitintills i sommar som
förstår att det är ett arbete av oss lyssnare också att koncentrerat ta in en
hel historia, för om man vill ha guldkorn måste mycket sand passera.
Men någon sand finns inte i Ann Heberleins Sommar.
Däremot en nära och skarp inblick i de tvångssteriliseringar
som utfördes i Sverige från 30-talet till 70-talet. Det är smärtsamma avsnitt i
hennes program som för övrigt är djupt förankrat med god research.
Det är ett historieberättande om Sverige förr,
levnadsvillkoren, arbetandet, fattigdomen, polion och statens försök att skapa
det sunda samhället. Det är faktaspäckat, många årtal och andra siffror, men
främst är det skönlitterärt och tidvis poetiskt. Hon kan sitt språk. Och
melodin.
Hon knyter ihop sitt Sommar med en fråga som handlar om oss idag.