Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Konsten ligger i betraktarens öga och konsten i ett Sommarprat
ligger i åhörarens öra. Alla Sommarprat uppfattas så klart på tusen skilda sätt
och vi förväntar oss olika. Det jag förväntar mig är att Sommarprataren ska
prata.
Vad gäller dagens Sommar begriper jag inte greppet. Det är
sceniskt, teatraliskt, kryptiskt, bitvis poetiskt och tolkningsfritt - Eva
Fröling har en timme till sitt förfogande.
Jag är förvirrad största delen av programmet men uppfattar
ändå att hon haft cancer och blivit frisk, varit deprimerad - som jag tolkar
det - och att hon efter lång tid blev frisk och att hon genom filmen Fanny och
Alexander blev den yngsta i Bergmanklanen. Resten är drömlika metaforer,
svävande beskrivningar.
Jag har så svårt för när Sommarpratare inte kan prata. När
de ska teatralisera och dramatisera som om berättelsen om sitt liv inte är
dramatiskt nog i bara det att man fötts, levt och en gång ska dö.
Det berättar hon i och för sig om. Att alla ska dö.
Och själv ska jag nu till tvättstugan.
Fotnot: Ett foto på Sommarprataren ska ha grönska i bakgrunden - det är min bestämda åsikt. Och en Sommarpratare ska ha en blomsterkrans i håret.