Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Det här var det mest självfixerade Sommar för i år. Behrang
Safari talar.
Jag förstår hans berättargrepp – det är hans egna framgångar,
hans egna misslyckanden, hans egna drömmar, hans egna uppoffringar i den allra
största delen av programmet – för han vill visa kontrasten mellan sitt egocentrerade
jag och sitt nuvarande mer mogna jag.
Men kontrasten blir inte så stor. Förhoppningsvis är den större
i hans verkliga liv. I så fall borde han fått mer manushjälp för att gestalta
det i sin berättartonalitet.
Det sägs ju ibland oss i-landslevare att man ska vara
huvudpersonen i sitt eget liv. Men det betyder inte att man själv jämt behöver
stå på scen. Att vara huvudperson i sitt eget liv handlar nog mer om att hitta
sin inre kärna. För i den kanske man kan hitta självinsikt, kärlek och öppenhet
för andra. Kanske även känsla av tacksamhet, förmågan att säga förlåt.
Det mest givande i hans Sommar är när han återger dialogerna med sönerna som har autism. Där får vi en glimt av Behrang i sin kärna.