Så står han på en scen i Norrtälje en lördagkväll. Jag trodde han skulle läsa dikter. Eller åtminstone vara lite stillsam. Hur kunde jag tro så? Hela hans outfit är ju allt utom stillsam. Och håret, frisyren, som han också pratar om är den rufsiga varianten. Han ser faktiskt ut som jag brukar göra när jag nyss vaknat. Jag känner släktskap.
Och sen hans ord, han kroppsspråk, mimik. Hans osminkade tal om våndor och kärlek och längtan. Ordflödet, melodin, dramatiken. Han läser ur sin bok Tankar för dagen. Avbryter sig själv. Gör utsvävningar. Visar hur han inte putar med magen utan drar in den under den svarta tröjan fast vi inte ser vilket. Hans röda brallor. Hans vinröda kavaj. Han tar plats.
Jag har aldrig förr önskat att vara nån annan. Men nu skulle jag vilja vara en Bob Hansson.
