Idag har jag tränat på att gå, stå och sitta. Jämfört med tre dygns planläge var det sannerligen ett par steg framåt. Jag har suttit upp i flera timmar. Och från lunchtid och framåt kvällen ställde jag alarmet med en timmes mellanrum som en påminnelse om att jag skulle stå upp och gå runt lite i lägenheten. Jag gjorde det flera gånger. Men vid halv fem och halv sex var jag trött och knäppte bara av larmet och tryckte ner mig i soffan likt julaftons-ormen i Robin Hood och väste vidare.
De timmarna jag satt upp passade jag på att jobba lite grann. Skrev om allehanda sjukdomar och funktionsnedsättningar. Vad är väl en influensa i jämförelse? Inte mycket. Men jobbig ändå.
När jag sovit klart i soffan trevade jag efter boken på vardagsrumsbordet. Mikael Persbrandt, Så som jag minns det. Skriven ihop med Carl-Johan Vallgren. Boken ska få egna tusen tecken när jag är frisk men jag måste redan nu säga att den är betagande brutal och ärlig. Och jämfört med Mickes liv är influensan just ingenting.
