Ibland längtar jag hem. Fast jag redan är hemma. Det är en förunderlig känsla. Jag trivs i mitt hem, rentav älskar det. Det är min borg. Dess väggar gör mig trygg, möbleringen gör mig lugn och luften är min.
Det är ingen annan som bestämmer här. Allt jag har, har jag valt. Visst, ibland passiva val. Men de flesta aktiva. Och i de fall något passivt valt eller rädslo-valt finns kvar i mitt hem är det ändå ett aktivt val så länge jag inte gör mig av med det. Varje dag kan man tänka om. Varje stund tänka ut nytt. Igår kväll till exempel valde jag att rensa bort en handflatestor sten från mitt balkongarrangemang. Stenen ska slängas idag. Så alltså, mitt hem är mitt hem är mitt hem. Och här är det jag som råder.
Hur kan jag då ändå ha hemlängtan? Den kan komma när som helst. När jag är på jobbet, på bussen eller på stan. Men när jag redan befinner mig i borgen och längtar hem, vad är då det?
Jag vet inte. Troligen någon form av saknad. Kanske alla bär den. Hemlängtan. Gömmer varsamt inom sig.
