Förra sommaren åkte jag till Ven för att samla ihop lösa trådar från min tidiga barndom. Jag visste endast att vi bott i en lägenhet i förlängningen av ladan som tillhörde Kungsgården.
När jag kom till Ön kände jag mig mycket tveksam o spörjande o alls inte frimodig. Jag vandrade runt, cyklade runt, läste de små vägskyltarna och kunde inte riktigt komma åt det jag ville. Vägen ner till Kungsgården var inte allmän väg och det stod Varning för hunden och visade verkligen att här var det ingen turistattraktion inte.
Annars överallt, varhelst man kan komma på något så fanns det ett café, en konstnärsbod, rapsoljeförsäljning invid en åker eller silversmidesförsäljning på privat mark.
Jag frågade Malvagårdens värd hur jag kunde nå Kungsgården. Han gav mig tips som ledde till en person som gav mig tips som ledde till nästa person som gav mig tips som ledde till, och så vidare och så vidare. Slutpersonen blev Helge. Han var dräng på Kungsgården i femtiosju år och han kom ihåg min ursprungsfamilj.
