Helge berättade förra året att han kört många turister med häst och vagn över ön. Och många har frågat honom om han bor här permanent. När han svarat ja på det har de suckat av längtan och sagt att Lyckans dig som får bo så här vackert året om. Och då har han svarat Välkommen i februari.
Han lutade sig över bordet och sa till mig att Visst är det vackert och visst är här fint, men i februari när det är snö och kallt och blåsigt och man inte ser en människa så långt ögat når då kan man känna sig riktigt ensam.
Jag lovade mig själv att ringa Helge i februari.
Jag åkte hem från ön, med massor av bilder och rapsolja och durumvetemjöl. Hösten kom, vintern kom och jag gick fortfarande och sög på karamellen att jag verkligen hade hittat de platser jag ville hitta på ön, och dessutom hade fått träffa Helge. Det var mer än jag kunnat önska mig.
Jag ringde honom i februari, sa att jag mindes vad han sagt om vintern. Han blev glad och välkomnade mig igen, ifall jag nån mer gång skulle komma till Ven.
