...Andrev Waldens bok Jävla karlar

  
Omslag: Sara R. Acedo

Idag behövde jag totalfokusera på något annat än jobbet, koppla av helt enkelt, låta tankarna gå in i en annan värld. Jag satte mig i soffan och förblev där i fem timmar med Andrev Waldens bok "Jävla karlar". Det var lätt att dras in i historien och fullt förståeligt att han vann Augustpriset med den. Den är lättläst och därmed har ju författaren arbetat hårt.

Man måste läsa boken själv för att förstå. Den är svår att beskriva. Hans språk är direkt och han gör exakta iakttagelser på ett häpnadsväckande sätt i förhållande till att han var barn under den största delen av berättelsen.

Slutet blir kanske en antiklimax om man är lagd åt det hållet att man inte står ut med frågetecken och bara måste ha svar om saker som egentligen inte angår en men som man tycker att man borde få äga eftersom man läst så länge.

Men just för att man läst så länge, in till sista meningen, så inser man kanske att slutet är ett crescendo - ett utkristalliserat ögonblick av det man förlorat och aldrig kan återskapa.

...mitt nya jobb

Med raska steg går jag till mitt nya jobb. Varje dag är olik den andra. Ena dagen kan vara fylld av hemsjukvård och nästa dag av mottagningsjobb och allra oftast blir det både och. Vissa dagar är det rådgivning och lotsning per telefon på agendan.

Att kliva in på en vårdcentral som sjuksköterska efter att inte ha arbetat inom den kliniska verksamheten på över sju år är minst sagt omtumlande. Alla nya medicintekniska produkter, alla specifika rutiner och alla nya arbetssätt det kräver ju sitt. Men grunden i allt, att ge god vård och hålla patientsäkerheten hög ligger kvar som alltid. Och uttrycket ”See one, do one, teach one” lever också kvar. Det är hemtamt.

Jag jobbar, äter, och sover sen som en klubbad oxe natten igenom. Går glad till jobbet varje dag. Trött när jag går hem. Jobbet känns meningsfullt. Kollegorna är ovärderliga. Och arbetsplatsen ligger bara några stenkast i väg så jag får en given promenad både dit och hem.

Att gå tillbaka till vården och patientarbetet var ett bra val.

...att börja som sjuksköterska igen

 

Jag borde skrivit varje dag om hur det är att vara arbetslös och arbetssökande men det var fullt upp med att söka jobb, göra specifika cv:n för respektive ansökan, nätverka, gå på informationsmöten, logga in på Arbetsförmedlingen, logga in på a-kassan, logga in på Trygghetsrådet, och igen – söka jobb, söka jobb, söka jobb.

Nu äntligen kan jag tänka på annat. Min nya tjänst börjar om några veckor!

Under hela min tid som medicinsk redaktör saknade jag det patientnära arbetet - det där att få hjälpa i stunden, lyssna, förmedla lugn och kunskap, visa empati, utföra vårdåtgärder, stärka patientens egenkraft – ja, allt som ingår i mötet mellan patient och sjuksköterska, det saknade jag. Därför arbetade jag i flera år parallellt. Redaktör om dagarna och sjuksköterska om kvällar och helger när jag hann. Allt var viktigt. Och allt har sin tid.

Nu går jag till vården på heltid.

Fick mitt e-tjänstekort igår. Sjuksköterskeskylten är framplockad, arbetsskor inköpta, sjuksköterskebroschen putsad – redo!