Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Han börjar med en mörk och lågställd röst, avbryter sig
själv, och tar sen sitt vanliga tonfall för att vara helt och fullt sig själv.
Och just det – att vara sig själv – går som en röd tråd igenom hela programmet.
Så snart han tagit sin äkta röst och påbörjat sin fina berättelse
tänker jag att det här - det här blir ett härligt Sommar! Och det blir det.
Men jag reagerar ändå med stark inre protest under de första
fyrtiofem sekunderna då han pratar på redan i n n a n signaturmelodin. Fyrtiofem sekunder! Jag
tycker att varje Sommar ska börja med signaturmelodin. Det är en säker ram. Och
alla som fått den äran borde hålla sig inom den. Men jag förstår att det är
hans konstnärliga grepp att börja som han gör och när han går vidare efter
melodin måste jag tillstå att det väl hade sitt. Jag förlät honom och lyssnade
vidare och blev inte besviken.
Ett mycket fint Sommar där han är personlig, rolig, allvarlig. Han är okonstlad och verkar i allt helt enkelt bara vara sig själv - Alexander Karim.