Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio
Arton minuter in i programmet återger hon en lång monolog hon
höll för personalen när hon låg vaken på ett operationsbord, strax innan sövning.
Detta är Helena Bergström, kanske i ett nötskal. Ett ständigt tryck i relation
till antingen andra eller inåt till sig själv. En aldrig sinande påhittighet.
Jag är lättad över att hon använder sin naturliga röst, i motsats
till många Sommarpratare under förra sommaren. Det är ju människan och inte
rollen vi vill åt.
Hon har dramatiska tankegångar, flerbottnade. Och hon
berättar även dramatiskt men inte teatraliskt. Hon är lagom och avspänd,
tankfull och direkt. Det blir lite om hur hon ser på sig själv som på en av
sina hästar. Bångstyrig. Jobbig. Och några sekundsnabba ord om ADHD. Hon
reciterar också från en del av sina roller. Att vara eller inte…
I en mellansektion av programmet kommer insprängda sessioner
som stannar kvar efteråt hos mig. Ljudet, det suggestiva ljudet av rytmiska
hovnedslag i marken, ljudet av hästens kraftfulla galopperande.