Att se på sig själv som sin bästa vän kan verka introvert. Som om man inte behöver andra. Men tvärtom är det så att ens egen blick utifrån kan ge nya perspektiv och mildare omdöme än om man är bara inuti sitt eget.Det är lätt att döma sig själv, anklaga o reta sig på. Det är lätt att vara kategorisk och säga ”typiskt” och sucka.
Men om man ser sig som sin bästa vän och ger de råd man skulle gett till hen, vore man kanske inte så dålig som man tror att man är. Tänk om man kunde vara förstående, humoristisk och förlåtande även mot sig själv precis som mot den andra.
Det är konstigt att man är så hård mot det egna, trots att det inte ens är någon idé. För har man någonsin bättrat sig? Näej. Man förblir oftast som man är oavsett om man skäller på sig eller inte.
Och om man skäller, gnatar o gnäller på sin egen person mår man inte särskilt bra. Och eftersom man ändå inte skärper sig kan man lika gärna vara trevlig o överseende o dunka sig själv i ryggen o säga: du är dig då lik, din gamle räv.
