Mitt hem är min borg. Oantastlig, skyddande, min domän. Det är lätt för mig att säga som bor själv. Ingen att trängas med. Ingen att ta hänsyn till. Ingen som inkräktar.
I somras var borgen intagen av min ena vuxna son. Jag blev mammig. Han blev sur. Vuxna barn är inte längre barn. De ska bo själva.
Nu när hösten kommit är jag åter herre på täppan. Eller drottning i min borg. Här har jag bott i åtta år. Och här tänker jag förbli. Förr hade jag en rastlös själ. Eller kanske var jag bara före min tid. Agil redan sen åttiotalet. Men nu vill jag bo kvar. Allt annat i livet rör sig. Då är det skönt med hemmets trygga vrå. Platsen där jag kan hämta in mig själv.
Jag älskar mitt hem. Jag sover i min säng, äter frukost i mitt kök, skriver manus på kontoret. I soffan ligger jag och tittar på teve eller läser en bra bok. Jag säger ”hejdå hem” när jag går och ”hej, hem” när jag är tillbaks. Inte för att jag får nåt svar men jag tycker nog allt att mattfransarna ändå ser ut att röra på sig litegrann.
