Jag vet att mognad inte har med ålder att göra. Inte när man kommer uppåt i åren i alla fall. Ändå tänker jag mig att äldre människor bär en levnadsvisdom, och kanske ett lugn. Inte resignation utan mer åt det förtröstansrika och tillitsfulla. De har ju ändå varit med så länge, sett så mycket och klarat sig med livet i behåll.
En dam framför mig på bussen sitter med sitt silverhår i en knut på nacken, som krönt livsbärare. Varje hårstrå är en silvertråd från livets vedermödor, livets glädje och livets gång. I varje strå finns hennes unika dna-uppsättning. Hennes gener. Ursprunget hon aldrig kommer från.
Tänk om våra hårstrån också bar på vår historia. Kunde läggas under ett mikroskop och visa oss en hel roman. En triologi. Eller trettio välfyllda böcker.
Under de senaste åren har jag ryckt bort ett och annat hårstrå av silver från mitt huvud. Vill hålla min mörka färg och fortsätta vara stolt över att den är äkta. Men nu när jag ser denna dam och förstår hon är krönt, börjar jag tänka om.
