Jag sitter på mitt arbetsrum och redigerar det manus som ska formas till en bok i höst. När jag efter några timmar reser mig upp för att göra en kopp te upptäcker jag att resten av lägenheten är svart. Jag har inte ens märkt att kvällen har kommit.
Så är det att redigera sitt eget. Tiden försvinner. Jag kryper in i datorn. Läser högt. Ändrar ord. Blir tagen av berättelsen och läser med spänning. Det är inte klokt. Jag vet ju själv vad som händer. Ändå håller jag andan vid vissa passager.
En del avsnitt är knöliga. De får skrivas om. Måste sen gå igenom högläsningstestet. Det som låter krångligt är krångligt. Det som ligger bra i munnen är troligen bättre.
Jag funderar på vilken fas som är den mest angenäma. Kanske när jag håller boken i min hand. Eller när jag just börjat en ny historia. Men jag är barnsligt förtjust i detta allra sista. Innan manus skickas iväg till tryck. Innan allt är absolut. Som att sjunga en sång man tycker om en gång till, och inte ens märka att kvällen har kommit.
