måndag 6 november 2017

...att ändå hälsa till Jesus

Jag är inte aktiv i kyrkan längre. Ligger inte på knä och ber. Jag tror inte att det finns bara en väg utan många små. Snåriga ibland. Men ändock någon form av väg. Jag sjunger aldrig högt numer med armarna sträckta mot ett kyrktak. Stirrar inte längre på ett kors i hopp om tröst och kraft.

Jag har ingen församlingstillhörighet, inget kyrkkaffe, ingen bönegrupp. Jag går aldrig på kyrkans andliga samtal och sjunger inte längre i kör. Jag läser inte bibeln och stavar den inte heller längre med stort B. Jag minns någon enstaka rad, möjligtvis nåt från Ordspråksboken.

Jag suckar ibland men känner mig inte längre omsluten av fadersfamnen. Jag engagerar mig inte i närmandet av Gud mer än att jag hela tiden försöker närma mig mig själv och tänker att det ändå hör ihop.

Nu har min dotter och hennes pappa åkt till Israel på semester. De ska besöka Jerusalem och Betlehem och Genesarets sjö. Jag får ett sms. De har landat. Jag smsar tillbaka och menar på allvar varje ord. ”Jag är avis. Hälsa Jesus.”