Jag sa till en kvinna i min vänkrets att hon själv borde skriva igen. Jag har läst en del av henne och önskar mer. Hon drog lite på svaret och sa något om att antingen lever man mitt i livet eller så skriver man om det. Det var inte elakt sagt. Mer som ett konstaterande. Hon, om någon, vet. All tid man måste lägga ner. All koncentration. Leva i skrivbubblan. Det är svårt att producera utan lång sammanhållande tid. Jag vet.
Jag ställde mig själv frågan. Om jag var tvungen att välja - leva mitt i livet eller skriva om det, vad väljer jag? Men om man inte har för bråttom, kan göra lite då och då under utdragen tid, då är väl kombinationen möjlig?
Hennes konstaterande fick mig ändå att tänka till. Därför var det riktigt viktigt att ha releasefesten med familj och andra vänner. Att umgås med dem jag har.
Jag höjde glaset i en välkomstskål och berättade om tanken - livet eller skrivandet. Och tackade dem för att de finns i mitt liv och sa att de är ett levande bevis på att kombinationen funkar.