När hon talar om text kan jag relatera. Hon säger att text är text och att liv är liv och att den som begraver sig i böcker egentligen längtar efter liv.
Och för den som skriver - att alltid befinna sig öppen i alla sammanhang för att bedöma, tänka ”Det här kanske jag skriva om” eller ”Nej, här fanns inget” – är det förödande. Det blir ett distanstagande. Skapar osäkerhet i umgängen. Man deltar i stunden men alltid med tanken ”Hur kan jag gestalta detta på bästa sätt?”.
Och så hennes gråt bakom orden, anspänningen, tendensen till självföraktet.
Mot slutet finns ingen avrundning. Ingen nedgång i tempo eller innehåll. De sista orden sägs med sådan intensitet, att när Sommars avslutande melodislinga startar efter de två sista orden blir det som ett tekniskt fel. Men nej. Det var menat så.