Ett
trevligt grepp av Sveriges Radio att två personer hjälps åt med att berätta och
samtala och föra sitt program framåt.
De är så
rara dessa grabbar - Marcus och Martinus. Och när de presenterar sig gör de det
i omvänd ordning. ”Jag heter Martinus.” ”Och jag heter Marcus.” Ja, de vill väl
markera att de är två personer och inte enbart ett gulligt koncept.
Deras
röster är så lika men programmet igenom får man lite hjälp nu och då när Marcus
vänder sig till Martinus och säger hans namn.
Allt är
väldigt mjukt och jämnt. Inga gropar. De låter precis så som de beskriver sig -
uppväxta i en stadig familj där de lärt sig hur man för sig och är snäll mot
andra.
Unga,
otyngda, friska och fräscha. Här kommer inget mörker, inga skandaler, ingen
skräll. Endast några få blickar bakom kulisserna och det som bränner till då är
ju sånt som kommer från utomstående personer - uttalade hot.
Det här
blir nog det Sommar som drar störst ny lyssnarskara. Unga, unga människor.