Det här är
en kille som alltid gillat farten och vinden.
När Gud inte bejakade den unge Markus Torgebys bön om att hans Mamma skulle bli frisk från sin MS, bejakade Markus istället sin och sin Mammas gemensamma favoritsysselsättning - att åka fort med rullstolen.
Han spände fast henne med en rem i rullstolen och snörade på sig sina inlines - sen blev det Öckerö runt i full fart! Och i den långa nerförsbacken fanns ingen sjukdom. Det var bara de två och vinden och farten.
Det är ett Sommar med så mycket kärlek, saknad, mörka tankar i unga år, mod och sökande efter sitt eget inre igenom alla händelser och förväntningar och krav. Så mycket han ville. Så mycket han kämpade. Så mycket frustration i hans liv. Skogen med mörkret och tystnaden blev hans plats. Och där stannade han i fyra år. Utan de åren - inget liv, säger han.
Allting har ändå sin tid. Han kom så småningom ut ur sin mörka tysta skog. Och han verkar nu bära den inom sig med alla andra naturens minnen från sina år under bar himmel.