Jag sätter mig i bilen för att ta en skymningspromenad i Hagaparken med en vän. Ingen av oss åker kommunalt längre. Han har tio minuters gång dit o jag har tjugo minuter i bil.
Med händerna på ratten känner jag plötsligt någon slags trygghet. Här ensam i bilen finns det ingen risk att bli smittad. Och här riskerar jag inte att smitta nån annan. Det bränner bakom ögonlocken och jag försöker minnas tiden före corona.
Vi ses på en grusväg, bugar oss i Namaste och går en timmes promenad. Fysisk distans men ändå en annan människa att tala med. Prat, skratt, sen skiljs vi åt, kramas i luften.
På väg hem lyssnar jag dåligt på vägbeskrivningen o hamnar intill Karolinska Sjukhuset. Stannar vid rött. Och tvärs över vägen står Anders Tegnell och pratar i telefon. Blir han intervjuad? Denne tålmodige. Jag tittar på honom och han tittar mot min bil. I fem sekunder håller jag upp mina händer formade till ett hjärta o skickar till honom genom fönstret.
På vägen hem dignar den blekgula fullmånen av lugn.
