I april för tio år sen hade vi ”Askmolnet”. Det fanns ett tydligt datum på när en vulkan på Island fått utbrott och det var mediebevakning dag för dag, timme för timme. Vulkanaskan vällde lokalt och spyddes ut i luftrummet. Många européer var på semester i annat land och fick svårt att ta sig hem. Flygplanstrafiken i Nordeuropa var lamslagen. Alla undrade när allt skulle bli som vanligt igen. Forskare på meteorologiska institutet försökte göra beräkningar på när askmolnet skulle ge vika.
En hotellägare i närheten av vulkanutbrottet sa: ”Det här är inte jordens undergång - det är något man får leva med när man bor här.” Och en reporter skrev i sin artikel: ”Vulkanen och dess aska har orsakat stora problem och ekonomiska förluster. Människan har blivit påmind om att det är naturen som styr tillvaron.”
Och nu, vi lever i coronans tid. Vi vet ungefär när det började, har ingen aning om när det slutar. Troligen är det inte jordens undergång. Men vi är påminda om att virus kan styra tillvaron.
