Först och främst vill jag säga att han har ett väldigt viktigt budskap – att inte leva någon annans liv. Jag måste få det sagt för annars kanske det verkar som om jag inte tyckte om det jag hörde. Men det gjorde jag – trots att jag sen fick svårt att somna och i stället låg och analyserade hela upplägget för mig själv.
Jag vill också säga att jag en gång fick ett fint möte med Sigge, några mättade minuter på Bokmässan, och han lade sin hand över sitt hjärta över något svårt jag berättade. Jag älskar honom för det.
Sigge Eklunds Sommar skulle få endast tusen tecken här i bloggen eftersom den heter ”Tusen tecken till…” och för att jag alltid håller mig till mitt hårt inarbetade format här. Men för en gångs skull blir texten längre. Den har femtusen tecken. Den tog
mig två timmar att skriva och tar lite drygt fem minuter att läsa.
Att just Sigge Eklund får femtusen tecken beror på två saker – dels för att hans Sommar fick mig att gå i gång på hans konstnärliga grepp, dels för att han gått utanför Sommarpratare-ramarna och då rimmar det bra med att också jag går utanför ramarna idag.
Som han längtat och trängtat efter att få bli sommarpratare för Sveriges Radio! Det är ingen hemlighet och nu blev han tillfrågad. Han tackade ja. Och det första som händer när signaturmelodin gett sin sista ton och man sitter där till hundra procent mottaglig för hans djupa röst hörs i stället en spröd kvinna.
Förvirringen blir total och efter några sekunder förstår jag att det är Lena Endre. Hon är ju en fantastisk och skicklig skådespelare men vad gör hon här? När sen Sigge äntligen tar vid funderar jag på om det som Lena Endre framförde i början var nödvändigt att framföras av någon annan än Sigge i detta sammanhang. Svaret hos mig är ”Nej”.
Sigges Sommar behövde inte hjälp av någon. Han hade kunnat köra hela sitt manus själv. Det hade till och med blivit bättre.
Om jag själv någon gång skulle få chansen att sommarprata då skulle jag inte ge bort en sekund till någon annan. Tanken är väl att vi lyssnare ska få se den person som äger sin timme?
Men okej, vad ser vi då av Sigge Eklund i detta hans annorlunda grepp?
Jo, vi ser att han är en sann dramaturg. Hans innehåll, hans röst och hans berättarteknik - det är plus på allt.
Utifrån hans starka berättelse med många psykologiska spänningsmoment tänker jag att den ska ju upp på en scen och spelas för fullsatta salonger. Ja, här ska man sitta i stor grupp och gemensamt hållas på sträckbänken. Det ska vara en enaktare. Inget vindrickande i någon paus som bryter förtrollningen. Nej, den ska hålla oss i sitt grepp från början till slut. Och på den scenen – där hade Lena Endre kunnat vara en röst i högtalarna, utan att synas.
Här kommer mitt upplägg utifrån publikens vy.
I vänstra hörnet kan en man sitta och orera. Det är Sigges farfar. Han får alltså orera ljudlöst, bara röra sävligt och smått gurulikt på munnen och ibland göra någon liten gest som visar på hans självbild som säger att han är en brilliant men högst missförstådd mästare.
Snett mitt emot kan en ung man sitta på en pinnstol och lyssna hänfört och tro på varje ord och nogsamt anteckna allt som sägs som om det gällde livet. Detta är alltså Sigge i hans ungdom.
En aning till höger om scenens mitt kan Sigge Eklund i egen hög person sitta i en bekväm och stadig fåtölj och berätta hela historien med sin mörka, behagliga och eftertänksamma röst som är sprungen ur djupet av hans tankar och som efter att ha tagit form tar vägen ut till oss.
Hur scenografin ska lösas – hur man ska se både farfadern och den unge pojken Sigge sakta åldras genom dramat det får någon annan lösa. Men med detta vill jag bara visa att Sigges Sommar är gjort för en scen.
Jag kan förstå att han nyttjade sin konstnärliga frihet inför sitt program och gick utanför ramarna på åtminstone två sätt. Hans röst saknades efter introt - han hoppade över det viktiga Sigge-som-person-anslaget. Och han använde sin podd-kompis, och i mitt tycke beundransvärda konstnärskollega, Alex Schulman som producent.
När han nu äntligen fick sitt Sommar av Bibi Rödöö på Sveriges Radio – varför gav han sig inte bara hän in i sammanhanget? Han kunde gjort sig till en av dem, alla de andra som följer de traditionsenliga hållpunkterna, och han hade ändå kunnat utkristallisera sig till den lyssnansvärda person han är.
En annan fundering jag hade under programmet var varför han uppehöll sig så otroligt länge kring en annan person, sin farfar. Jag ville höra mer om självaste Sigge.
Sista meningen förklarar allt. När Sigge levererar den förstår jag hur ofantligt mycket den är värd och varför han behövde tala så länge om sin farfar. Bara på det sätt kan vi förstå den fastställande avslutningen.
Genialt - men upp på en stor scen! Detta är drama på hög nivå. Och med det menar jag att alla kan relatera hela den psykologiska knuten till sina egna liv.
Sigge Eklunds Sommar må vara hans första men förhoppningsvis inte hans sista. Han har mycket att ge. Kanske vi nästa gång får höra om hur han skapade sitt eget liv.
