Foto: Mattias Ahlm. Publicerat med tillstånd.
Här har vi en man som talar så tydligt och välartikulerat att till och med en hundrafemåring kan höra varje stavelse.
Han är poet, psykolog och psykoanalytiker. Han har två gånger nominerats till Augustpriset. Jag förstår att han är känd, eftertraktad och att man spetsar öronen när han tar till orda. Han måste ju ha enormt mycket att delge som vi skulle vara hjälpta av.
Därför blir jag förvånad när han berättar om så många händelser – en lång krönika över livet, pratar om spädbarns hjälplöshet och om åldrandet, berättar om hur båda hans föräldrar blev allvarligt sjuka och dog relativt unga – men ändå inte knyter ihop det med hur han förhåller sig och hur han har hanterat allt.
Jag menar inte att han skulle behöva vända ut och in på sig. Men det hade varit intressant om han sagt något mer om sig själv, något enda som vi lyssnare hade kunnat spegla oss i.
Jag förstår att han är stor men tyvärr var det inget i hans Sommar som slog an hos mig. Han var som en klok gubbe som man inte får fatt i.