Foto: Mattias Ahlm. Publicerat med tillstånd.
Som sexåring satt hon på planet till Sverige, äldst bland totalt nio små koreanska barn som alla var på väg till sina nya hem. En klunga barn mitt i adoption. I sitt Sommar beskriver hon hur hon trots sin egen rädsla försöker trösta den treåriga pojken som sitter bredvid henne på planet och gråter.
Och det är inte det enda minnet från barndomen som hon förmedlar så tydligt och klart. Inte en enda gång låter hon tveksam när hon skildrar sitt liv. Det märks att hon bearbetat och metodiskt hittat ett sätt att förhålla sig till båda sina världar.
Hon lyckas igenom hela berättelsen integrera sitt tidiga ursprung med sin senare uppväxt. Sina koreanska matupplevelser med den svenska husmanskosten. Sin relation till sin mamma i Sverige med sin relation till sin mamma i Korea.
Det är alltid gripande att höra om när ett barn måste adopteras bort. Så många smärtpunkter. Och jag tror många lyssnare gråter tidvis genom programmet. Men här verkar det ändå som om barnet – Jennie Walldén – på något sätt hjälpt sig själv hela livet att landa i alla sina situationer.
Mot slutet tänker jag att hon gör med oss precis det hon gjorde med den lille pojken på planet. Genom sitt sätt att berätta tröstar hon också oss.