Foto: Mattias Ahlm. Publicerat med tillstånd.
Med tre minuter kvar av programmet, när Bob Dylan tonat ut, får hon plötsligt en annan röst. Ljus. En gladare, mer förväntansfull och lite skärrad inför det som just hänt.
Kärleken.
Ingenstans tidigare i sitt Sommar har hon låtit rädd. Hon har bara helt odramatiskt guidat oss igenom sina djupa tankar och känslor, som en vandring i en skog om natten. Vi går med Josefine Jinder.
Hon vet vad hon säger, vad hon känner, och kanske tror vi att hon nu utlämnat sitt privata totalt men hon vet vad hon delar med sig av och inte.
Hennes samlade och behagligt mörka röst när hon talar om svåra saker utan floskler ger henne förstapriset i ärlighet och närhet. Och en gång i sitt Sommar ber hon om ursäkt för ordvalet när hon säger "den kreativa processen". Hennes konstnärskap kan troligen inte passa in under ett akademiskt uttryck. Hon berättar sant. Poetiskt. Och dräpande formulerat. Så mycket hon måste ha lodat inåt.
Programmet är slut. Jag går till Spotify, söker upp Little Jinder och spelar låt på låt.