Foto: Mattias Ahlm. Publicerat med tillstånd.
Äntligen.
Hennes lågmälda röst. Eftertänksamheten. Hennes sköra, mjuka och ändå medvetna. Hon överraskar från början med att ha en annan röst än den man är van vid. Och direkt förstår jag vad det är jag letat efter hos henne för att känna sympati.
Det hon visar i sitt sommarprat adderar verkligen någonting till det hon annars levererar i strålkastarljuset. Det är så fint det hon berättar. Hennes saknad, så vacker. Och det känns så friskt och bra att hon har detta som utgångspunkt. Livet rymmer allt. Allvar och humor bor som bekant vägg i vägg.
Det ena utesluter inte det andra, må ingen få henne att tro det. Tvärtom blir det en stadig grund att blanda det starka med det sköra, som en extra bottenplatta i havet av tankar. En bra fördjupning.
Det är också intressant att höra om hennes yrkesbana, de jobb hon haft, hur hon ser på sig själv, vad hon har fått utstå av andra och att stand-up blivit en del av hennes sätt att äga situationen.
Och en sak är säker – Johanna Nordström äger sitt Sommar.