Foto: Elinor Wermeling. Publicerat med tillstånd.
När vi lyssnar på ett sommarprat fastnar vi för olika saker - beroende på vår egen verklighet, erfarenhet och känsla. Och jag fastnar direkt i Lasse Bergs reflektioner kring människans förmåga att känna sorg. För första gången ser jag på mina egna sorger som något värdefullt och inte som ett ihängande och depressivt ältande.
Han börjar sitt Sommar med att berätta om den ena dotterns plötsliga död och hur han och hustrun tog emot beskedet och så småningom lärt sig att lyckas med att bära sorgen som en vacker minnessten av det fina som varit. Detta blir min största behållning av programmet.